På camping i Istres

Jag hade egentligen velat ta ett nattåg någon stans, från Paris, eftersom jag inte riktigt visste var jag skulle ta vägen och var jag kunde sova. Två dagar senaste skulle jag i alla fall vara i Lissabon, där jag skulle bo ett par dagar hos couch surfare, så det var bara två dagar att döda någon annan stans. Jag bestämde mig för att åka till Marseille. Jag letade couch surfare i staden, men hittade inga. Jag kom då på tanken att det skulle vara trevligt att bo på en camping. Staden ligger ju vid havet, så jag tog för givet att det skulle ligga någon mysig liten campingplats med badmöjligheter och det såg jag fram emot! :)

Att åka tåg från Paris till Marseille tar bara ca 3 timmar och jag var där vid 8 på kvällen. På stationen frågade jag om det fanns någon campingplats i stan och en kvinna berättade att jag kunde ta tåget ut till en som ligger utanför stan. Men tåget gick två minuter senare, så jag var tvungen att springa i så fall. Jag gjorde då det extremt dumdristiga och hoppade på tåget, utan att vare sig ha tid att fråga hur långt utanför staden det låg och hur långt från stationen campingen fanns.

Väl på tåget slog jag mig ner med min lilla papperslapp i handen. På den stod det kort och gott "La Couronne". Jag frågade killen framför mig om han visste var campingen låg, men det hade han ingen aning om. Han var dock snäll och frågade runt i vagnen och en kvinna visste. La Couronne visade sig ligga ca 30 km utanför Marseille och det kunde ta ca 15 minuter att gå bort till campingen. Fast var exakt det låg var svårt att förklara. Jag började undra vad jag hade gett mig in på. Att gå en kvarts promenad hade ju inte varit något problem alls, om jag hade vetat var det låg och om det inte hade varit becksvart ute. Att jag hade 20 kg packning på ryggen var också lite jobbigt att tänka på. Men framför allt tänkte jag på att min mamma skulle bli fullkomligt galen om hon fick reda på att jag var ute och promenerade kl 22 på kvällen, i totalt mörker, utanför en liten by i Frankrike...

Jag satt och bävade mig för det som väntade mig, när killen framför mig sa att det även låg en camping i staden där han bodde, Istres. Det låg ytterligare en bit från Marseille (ca 45 km) och eftersom han hade en bil kunde han köra mig ut till den (för det var alldeles för långt att gå). Jag övervägde snabbt riskerna och tackade sedan ja till erbjudandet. :) Mamma kommer ändå bli galen när hon får läsa att jag följde med en helt främmande man på det sättet, men han såg verkligen ut som en kille man kunde lite på, så jag tyckte det kändes helt okej.

David, som killen hette, visade sig på en ganska bra bit från stationen. Men min packning tog det nästan en halvtimme att gå, men lyxen som mötte mig när jag satte mig i bilen och blev körd hela vägen till campingens grindar gjorde promenaden värd varenda steg.


På campingen var partyt i full gång! Det var massor med folk som trängdes på träbänkarn och på dansgolvet. Bilden tog jag lite senare, när hade börjat dra sig tillbaka.

Eftersom jag inte hade något tält (jag hade tänkt sova under bar himmel) lånade campingföreståndaren ut en husvagn som jag kunde bo i. Så snällt! Så jag låste in mina grejer i husvagnen, bytte om, fixade till mig så gott jag kunde och satte mig sedan med en öl bland alla dessa människor.


Jag började snart prata med två trevliga killar, David och Ludovic. De var där som ledare för en grupp med ungdomar som hade problem i familjen eller på annat sätt.


Vilse hittade också en kompis på campingen.


Jag satt och fascinerades av den här dansen. Först dansade alla omkring på egen hand uppe på scenen, men plötsligt gick dem ihop och körde värsta dansen tillsammans. Det såg så himla kul ut!

Strax efter midnatt, när David och Ludovic precis dragit sig tillbaka och jag hade planer på att göra det samma, kom en av "dansarna" fram till mig och sa att de skulle åka iväg och fortsätta festa på ett annat ställe. Han undrade om jag vill följa med. Spontan som jag är så tackade jag givetvis inte nej, utan hoppade in i bilden tillsammans med några av de andra. Man kan ju i och för sig tycka att jag redan tagit ganska många risker den här kvällen, men ja... Det slutade ju i alla fall väldigt bra! ;) (Förlåt mamma!)


En av killarna hade nyckel till den här lilla pubben. :)


Det var här vi satt resten av natten.


Jag fick lära mig franska. :P Fick en hel lång listan på en massa kul ord, hehe. Tyvärr glömde jag den listan (och alla orden också, utom "merde").


De blev ännu mer dans!


Sen fick även jag lära mig några steg! :D

Det blev verkligen en lyckad kväll!



Morgonen därpå vaknade jag i husvagnen, lätt bakis. Min gulliga chaufför David, som hade kört mig till campingen hade lovat mig att även komma och hämta mig igen vid grindarna kl 13. Kvällen innan hade det känts som ganska sent. Det gjorde det inte på morgonen när jag vaknade... Jag han i alla fall hasa mig bort till poolen för att ta mig ett litet dopp innan det var dags att åka. :) När jag kom bort till poolområden möttes jag av den otrevliga överraskningen i form av en hundförbud-skyllt. Jag bad vakten, snääälla, kan jag inte få ta med min lille hund in bara en liten stund, men nej det kunde jag inte. Han erbjöd sig däremot att passa Vilse utanför! :)

Känslan av att sjunka ner i vattnet var verkligen underbar och jag flöt omkring och fullkomligt njöt! I ca 2 minuter, då jag hörde Vilses tjut... Jaja, jag kunde i alla fall ligga på en träbänk och sola en stund, utanför poolområdet.


Min underbart snälla ängel, räddare i nöden och chaufför, David hämtade mig sedan den bestämda tiden utanför campingen och körde mig bort till tågstationen! :D

Livsfarliga dörrar

På väg ut från Metron en av eftermiddagarna i Paris, hände något extremt otäckt som jag måste berätta om.


Vi hade passerat dessa utgångsdörrar hur många gånger som helst redan. De öppnades automatisk när man gick nära dem från insidan men var stängda från andra hållet. Vilse befann sig precis bakom mina fötter den här gången då vi skulle gå igenom dörrarna. Jag borde ha varit betydligt mer försiktig, rent av tagit för vana att lyfta honom igenom passagen. Men antagligen är jag så van vid att alla svängdörrar har någon slags automtiskt stop, så att den inte stängs igen helt om något befinner sig emellan. Sådan hänsyn visade dock inte de här dörrarna...

När jag precis hade tagit steget igenom dörrarna, sköts dem plötsligt igen. Vilse, som också nästan var igenom redan, kastade sig i panik bakåt, när dörrarna hackade till för att stängas. Dörrarna flög igen med sådan snabbhet och kraft att det garanterat hade gjort riktigt ont att som människa få dörrarna på sig. Vilse är betydligt mindre och mjukare... Jag vet inte om jag ska kalla det tur i oturen, för jag vet inte vad som hade hänt om dörrarna slagit igen rakt över bröstet på honom, men det var istället Vilses lilla hals som hamnade precis i glipan mellan dörrarna.

Synen som mötte mig när jag kastade mig om fick mig helt panikslagen! På min sida av utgången stack Vilses huvud ut i den 2-3 cm breda glipan mellan dörrarna! Han tjöt och jag skrek. Jag slet och drog i dörrarna allt vad jag kunde, men de rubbade sig inte en millimeter. Jag såg inte ett skit av vad som hände på andra sidan, eftersom väggen runt dörren var av metall. Jag kunde inte heller komma in där igen för att öppna dörren.

Helt plötsligt (antagligen bara ett par sekunder senare) åkte dörren upp igen med samma fart som den åkt ihop och jag, som stod och slet i dörren, trillade bakåt ner på golvet. En kille hade sett var som hänt och sprungit mot dörren på andra sidan.

Vilse sprang ut och sen runt ett par förvirrade varv innan en annan kille fångade hans koppel och jag reste mig upp och sprang fram till honom. Till min lycka och förvåning verkade han helt oskadd! Han bara ruskade på sig och viftade på svansen.

Efteråt gick jag planlöst runt med Vilse i famnen och snyftade en lång stund. När jag väl satte ner honom vågade jag inte låta halsbandet dra mot hans hals, så jag bara följde med dit han ville. Men Vilse verkade helt oberörd av kopplet och drog iväg som vanligt. Jag var så otroligt lättad!

Bilden tog jag dagen efter på en likadan dörr (med undantag för att den hade en nedbuktning i mitten så att man kunde se ut på andra sidan). Vilse hade inte visat någon som helst rädsla i metron sedan olyckan, tills vi kom fram till den här dörren och han hörde ljudet av att den öppnades och stängdes. Han vågade inte gå närmare än ni ser på bilden. Givetvis kommer jag aldrig låta honom gå igenom en sådan här dörr på egen hand igen.

Paris

Ska jag vara arlig sa har jag faktiskt inte sa mycket att skriva om Paris. Dar kande jag mig, efter nastan tva veckors resande pa egen hand, for forsta gangen riktigt ensam.

Tidigare hade jag alltid sett till att kontakta folk i den staden jag skulle aka till innan och dessutom haft en massa tur med att springa pa en folk pa stan, stationer och tag. Jag hade traffat sa mycket manniskor i Prag och dessutom hade jag ju Stan med mig nar jag forst kom till Paris, sa jag tankte inte ens pa det dar med att forsoka hitta nagon att umgas med efter att han hade akt.


Pa vandrarhemmet dar Stan och jag sov forsta natten kunde jag inte stanna kvar. Killen som jobbade dar hade gjort ett undantag nar han lat Vilse komma in och nu hade han blivit tillsagd av chefen. Jag fick alltsa ge mig ivag och leta nytt stalle att bo pa, vilket tog nastan halva dagen. Tillslut hittade jag dock ett jattebra stalle precis Gare de Lyon, Blur Planet Hostel, dar vi fick bo. Det enda trakiga med stallet var att det var helt dott, i alla fall de tidfpunkter jag var dar. Sa hur desperat jag an var pa att hitta nagon att umgas med sa fick jag utforska Paris ensam. Eller ja, tillsammans med Vilsen forstass.


Forst at vi en trevlig maltid tillsammans i en fin park.


Sen forsokte jag roa mig med att vara sadar turistig. Sa vi tog metron runt i stan och fotade en massa sevardigheter.









Efter en massa tjat fick Vilse valja en souvenir. Han valde ett liten eiffeltorn i guld att hanga i sitt halsband. Darav fick vi plocka fram finhalsbandet eftersom tornet inte alls gick ihop med det gula halsbandet.



Hur som helst, trots ensamheten var det ganska fridfullt att strosa okring i Paris i tva dagar. Titta pa byggnader, ga pa marknader och handla smasaker, sitta pa fik ochtitta pa manniskor. Jag fick verkligen chans att varva ner.

Världen är verkligen liten...

Stan får ett eget inlägg. Den här historien är bara så lustig och gullig. ;)

Ni kanske mins att jag, i inlägget om Amsterdam, nämnde att jag träffade en kille på en parkbank nere vid kanalen. Efter en stunds pratande sa vi hejdå, önskade varandra trevliga resor och sen gick jag vidare. Jag hade lovat mig själv att jag verkligen skulle se till att lära känna folk. Jag kunde ju frågat om han ville följa med på min planlosa vandring runt stan, eller åtminstonde bytt mailadress med honom. Men av någon anledning tog det emot. Sen gick jag en stund och var skitsur på mig själv för att jag inte hade vågat.

Men en vecka senare, just som jag skulle säga hejdå till mina nyfunna Amerikanska kompisar på tågstationen i Prag (och ja, vi bytte mailadresser) såg jag någon i ögonvrån, som jag kände igen. Jag kunde först inte placera hans ansikte, men jag visste att jag träffat honom innan, någon helt annan stans. Det tog ändå inte så många sekunder innan jag insåg att det var min parkbanks-kompis som jag träffat precis en vecka tidigare i Amsterdam. :D Haha, så sjukt egentligen. Det var en helt annan stad, i ett helt annat land och vid ett helt annat tillfalle. Närmare bestämt 3.30 på morgonen. Eftersom mitt tåg gick 3.40 var jag snart tvungen att säga hejdå igen, men denna gång tog jag i alla fall hans mailadress och gav honom min.

Nar jag vinkade hejdå, frågade han plötsligt om jag också skulle ta tåget 3.40 och det visade sig att vi så klart skulle ta samma. :) Jag gillade hans sällskap. Han var sådär lugn och sansad, men ända pratgad och framåt. Jag kände mig glad att jag hade fått umgås med honom en stund till. Jag kommer inte riktigt ihåg hur det gick till, men när den första av de tre tågstreckorna började lida mot sitt slut insåg vi att vi även skulle åka det andra tåget tillsammans! Han skulle till Tyskland och jag till Frankrike (Paris) så jag tog för givet att våra vägar skulle skiljas åt redan efter det första tåget, men så var det inte.

Pa andra tåget var det nog ännu trevligare. Vi satt och pratade och lyssnade på en del av hans asdåliga tecno och min underbara musik! ;) När han sedan mot slutet fick se listan med tågen jag skulle åka brast han ut i skratt. Vi skulle givetvis åka det sista av de tre tågen tillsammans också! Han jobbade ju i Staarbrucken (tror jag att det heter) och det ligger precis vid gränsen till Frankrike. Fyra timar skulle det ta för mig och två för honom.

Det kändes lite ledsamt när jag insåg att det inte var så lång tid kvar av den sista resan. Jag sa något i stil med "vad synd att du inte är ledig en dag till, då kunde du ju följa med till Paris" och han bara "well, det här är min sista vecka innan jag åker tillbaka till Boston och jag behöver egentligen bara avsluta lite grejer, så jag antar att jag kunde komma tillbaka imorgon istället...". Efter en liten stund var det bestämt och han följde med mig till Paris. :D

Kvällen, natten och morgonen i Paris gick dock alldeles för fort och vi hann inte med sådär jättemycket mer än att leta efter vandrarhem och yra runt i metron. Men det var ändå riktigt kul att ha honom med och jag kommer sakna honom. Om han hade bott på några tusenlappars mindre avstånd hade jag kanske velat träffas igen. ;)

Prag

Dags for annu ett kart aterseende! :)

Nar vi var i Bryssel hade vi turen att tajma in en Couch surfing-traff som holls pa en bar i stan. Vilse var hemma hos Maryam och Alex och sov, sa jag fick verkligen mojlighet att slappna av och ha kul, utan att vara hund-mamma for en liten stund. :) Jag hade hoppats att traffa nagon annan resande, sa att jag kunde fa sallskap en bit pa vagen och det gjorde jag! Av ett tiotal couch surfare var det jag och tva kanadensiska broder som var ute och reste, resten bodde i staden.

Broderna hette Lance och Lasley (kom sjalvklart att kallas for "Lassie" av mig) och det roliga med dem var att jag forst inte trodde de var broder. Jag gissade att Lassie kom fran USA och Lance sag extremt Brittisk ut. Efter en stunds pratande visade det sig att bade kom fran Kanada, med Lassie bodde numera i USA och Lance i England... :P


Lance och Lassie skulle dra vidare till Prag efter Bryssel. Dar skulle de hyra en lagenhet i nagra dagar. De tagluffade dock inte, utan skulle ta sig dit med flyg, sa nagot resesallskap fik jag tyvarr inte. Daremot var jag valkommen dit for att halsa pa dem om jag ville. Och sa blev det.

Extremt vacker utsikt over Prag.

Vi aker en jatterolig sparvagn ner for den branta kullen. :)

Vi var sjalvklart ute nagra varv i stan ocksa och kollade in turistaffarenrna, som sag ut som andra turistaffarer, var man an kommer i Europa. Det jag inte riktigt fortsod var att de salde sa mycket "ryska gummor". Har var t ex en affar som bara salde dessa gummor, malade i tusentals olika motiv! Typ olika seriefigurer, politiker, fotsbollsspelare mm.

Vilse var mer intresserad av dessa lite laskiga palssvansarna som for runt overallt.

En valdigt speciell staty, forestallande en dod hast, hangandes i taket med rep runt bennen och med en ryttare pa magen...

Ol och kortspel hela natten.

Vi spelade Skitgubbe hur manga ganger som helst, innan vi borjade med annu mer meningslosa "go fish", fast sjalvklart den svenska versionen "finns i sjon" vilket gjorde det hela liite roligare for mig i alla fall. ;) Vi lekte aven, vad vi i min familj kallar, "tankeleken". Typ 20 fragor, fast versionen som varar i vad som kanns som alla oandlighet. Trots att vi inte hade nagot direkt vettigt for oss hade jag anda valdigt kul med dessa tva brorsor.

En annan person som jag traffade i Prag och som jag sent kommer att glomma var denna Ryska tjej som slog sig ner vid samma bord som mig pa en restaurang, dar jag satt sista kvallen efter att Lance och Lassie akt. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva hennes personlighet utan lagger bara in en bild pa denna speciella tjej. :)

Vistelsen i Prag avslutade dock pa tagstationen (eller mesta dels pa grasmattan utanfor) med detta helt underbara amerikanska gang! :D Eftersom sista tunnelbanan gick till tagstationen flera timmar innan mitt tag skulle avga, forberedde jag mig pa att sitta dar ensam hela natten, med bara lille Vilse i knat och vanta. Men sa fort jag kom in pa stationen motte jag dessa killar och tjejer och vi borjade genast prata med varandra. Vi blev dock utkastade ganska snart da stationen stangde for natten, men det gjorde absolut igenting! Med lite luftmadrasser pa graset, en kortlek och lite musik blev det en riktigt trevlig natt! Vilse var ocksa popular och krop fran kna till kna dar han nojt rullade ihop sig. Jag insag snart att om man kallar "skitgubbe" och "go fish" for meningslosa kortspel har man aldrig testat att spela "WAR!" ... Vad som gjorde det har kortspelet sjukt kul den har natten var deltagarnas fullstandiga inlevelse nar korten lades pa bordet, haha. De har ganget var pa vag tillbaka till skolan i Tyskland dar de pluggade. Onskar de ocksa var ute och tagluffade, de hade varit ett valdigt kul resesallskap!

Litija

Nar jag efter ca en halvtimme hoppade av taget i Litija behovde jag bara ga runt stationsbyggnaden innan jag kunde skymta huset!

Det lag dar sa fridfult intill floden och sag precis ut som jag mins det.

Litija, sa fruktansvart jobbigt att ta sig igenom pa cykel och samtidigt sa fruktansvart vackert.

Och visst var det hemma! Urs ocksa!

All aktivitet i och runt huset avslutades tvart. Visst kande de igen mig! Ana och Stefan forsvan och kvar pa verandan blav jag tillsammans med en byggarbetare och ett gang kattungar, som Vilse var lite rad for... :)

Alskade Urs!


Han blev galet glad for alla sina grejer och sprang omkring som en dare med dem i tradgarden.

Sen samlade han ihop alla grejerna och la sig fornojt och tuggade i sig tuggbenet. :) Det var harligt att se honom sa glad.

Jag blev erbjuden att lana duschen och nar jag kom ut en stund senare forstod jag vad Ana hade haft for sig den senaste stunden... Wow.

Jag var i Litija i hela resterande dagen. Det var fantastiskt kul att sitta runt det lilla plastbordet igen, precis som forra sommaren, med det Slovensk-engelska lexikonet for att forsoka forsta varandra.

En stunds mysigt solande pa grasmattan var bara pricken over I-et.

Det kandes valdigt sorgligt att lamna Ana och Stefan nar kvallen kom. Jag tvivlar pa att jag nagon gang kommer att traffa dem igen. Nu har jag iaf fatt deras adress och jag har lovat att skicka ett brev med ett par kort som jag tog pa oss tillsammans. Jag kommer sakna dem!

Ljubljana

Forra aret nar jag och Kee cyklade genom Europa hamnade vi i den lilla byn Litija i Slovenien. Vi hade cyklat fran Zagreb och hade Ljubljana som mal for dagen, men efter drygt 140 km upp och ner i den kuperade terangen mellan bergen var vi tvugna att ge upp for dagen. Klockan var nog runt 10 pa kvallen och det hade osregnat i flera timmar. Jag kommer ihag att mina fingrar var sa frusna att jag hade svarigheter att vaxla. Det var da detta underbara par, Ana och Stephan erbjod oss boende for natten. Deras gastvanlighet var helt utan granser. De lagade fantastisk mat, tvattade vara klader och gick till affaren for att kopa energidrycker som vi skulle ha med oss nasta dag. Vi var helt rorda.

Vad som ocksa frankallade an massa kanslor hos mig var att se parets schafer fastbunden i tradgarden. Precis som alla andra hundar ute pa landsbygden i Slovenien satt han dar i tradgarden dag ut och dag in, utan nagon som helst aktivitet forutom uppgiften att vakta. Det gjorde ont att se hur understimulerad han var. Han tjot hogt av gladje och upphetsning nar jag klappade honom, men efter bara sekunder blev det for mycket for honom och han borjade istallet bita i mina armar eller i den stora stenbumlingen som lag i narheten i en stund, innan han skrikandes skuttade tillbaka till mig. Hans tander var helt forstorda.

Hur som helst, jag lovade detta par (och deras hund, Urs) att komma tillbaka och besoka dem en dag. Nar jag inte direkt hade nagra planer efter Zurich slog det mig att det var till lItija jag skulle!

Jag tog nattaget och var framme i Ljubljana pa morgonen. Pa stationen fick jag reda pa att det faktiskt fanns en tagstation i Litija (detta hade jag ingen aning om, sa det gjorde mig extremt lattad) och tagen gick en gang i timmen!

Jag skulle forstas inte komma tomhant. Framfor allt skulle jag se till att Urs antlign fick nagot annat an stenar att leka med!

Ljubljana var forvanadsvart vackert nar man val kom in i centrum.



Vi hittade tillslut till en djuraffar! :D


Har valde jag ut nagra grejer som jag hoppas ska halla i atminstonde nagra dagar for en stor energisk schafer-mun. :) Flossen (repet) ar nastan lika stor som hela Vilse. Jag hittade ocka en jattestor tennisboll som verkade ganska talig och ett par tuggben. Allt kostade ungefar helften sa mycket an det skulle kosta i Sverige. For de tvabenta kopte jag fantasilost en massa fika som jag hoppades att de skulle gilla.


Nu var jag antligen pa vag! Det kandes hemskt pirrigt pa taget. Jag visste ju inte ens om de bodde kvar, om Urs fortfarande levde eller om jag skulle hitta till deras hur fran tagstationen. Men det var definitivt vart en chansning!