Världen är verkligen liten...

Stan får ett eget inlägg. Den här historien är bara så lustig och gullig. ;)

Ni kanske mins att jag, i inlägget om Amsterdam, nämnde att jag träffade en kille på en parkbank nere vid kanalen. Efter en stunds pratande sa vi hejdå, önskade varandra trevliga resor och sen gick jag vidare. Jag hade lovat mig själv att jag verkligen skulle se till att lära känna folk. Jag kunde ju frågat om han ville följa med på min planlosa vandring runt stan, eller åtminstonde bytt mailadress med honom. Men av någon anledning tog det emot. Sen gick jag en stund och var skitsur på mig själv för att jag inte hade vågat.

Men en vecka senare, just som jag skulle säga hejdå till mina nyfunna Amerikanska kompisar på tågstationen i Prag (och ja, vi bytte mailadresser) såg jag någon i ögonvrån, som jag kände igen. Jag kunde först inte placera hans ansikte, men jag visste att jag träffat honom innan, någon helt annan stans. Det tog ändå inte så många sekunder innan jag insåg att det var min parkbanks-kompis som jag träffat precis en vecka tidigare i Amsterdam. :D Haha, så sjukt egentligen. Det var en helt annan stad, i ett helt annat land och vid ett helt annat tillfalle. Närmare bestämt 3.30 på morgonen. Eftersom mitt tåg gick 3.40 var jag snart tvungen att säga hejdå igen, men denna gång tog jag i alla fall hans mailadress och gav honom min.

Nar jag vinkade hejdå, frågade han plötsligt om jag också skulle ta tåget 3.40 och det visade sig att vi så klart skulle ta samma. :) Jag gillade hans sällskap. Han var sådär lugn och sansad, men ända pratgad och framåt. Jag kände mig glad att jag hade fått umgås med honom en stund till. Jag kommer inte riktigt ihåg hur det gick till, men när den första av de tre tågstreckorna började lida mot sitt slut insåg vi att vi även skulle åka det andra tåget tillsammans! Han skulle till Tyskland och jag till Frankrike (Paris) så jag tog för givet att våra vägar skulle skiljas åt redan efter det första tåget, men så var det inte.

Pa andra tåget var det nog ännu trevligare. Vi satt och pratade och lyssnade på en del av hans asdåliga tecno och min underbara musik! ;) När han sedan mot slutet fick se listan med tågen jag skulle åka brast han ut i skratt. Vi skulle givetvis åka det sista av de tre tågen tillsammans också! Han jobbade ju i Staarbrucken (tror jag att det heter) och det ligger precis vid gränsen till Frankrike. Fyra timar skulle det ta för mig och två för honom.

Det kändes lite ledsamt när jag insåg att det inte var så lång tid kvar av den sista resan. Jag sa något i stil med "vad synd att du inte är ledig en dag till, då kunde du ju följa med till Paris" och han bara "well, det här är min sista vecka innan jag åker tillbaka till Boston och jag behöver egentligen bara avsluta lite grejer, så jag antar att jag kunde komma tillbaka imorgon istället...". Efter en liten stund var det bestämt och han följde med mig till Paris. :D

Kvällen, natten och morgonen i Paris gick dock alldeles för fort och vi hann inte med sådär jättemycket mer än att leta efter vandrarhem och yra runt i metron. Men det var ändå riktigt kul att ha honom med och jag kommer sakna honom. Om han hade bott på några tusenlappars mindre avstånd hade jag kanske velat träffas igen. ;)