Vi hade passerat dessa utgångsdörrar hur många gånger som helst redan. De öppnades automatisk när man gick nära dem från insidan men var stängda från andra hållet. Vilse befann sig precis bakom mina fötter den här gången då vi skulle gå igenom dörrarna. Jag borde ha varit betydligt mer försiktig, rent av tagit för vana att lyfta honom igenom passagen. Men antagligen är jag så van vid att alla svängdörrar har någon slags automtiskt stop, så att den inte stängs igen helt om något befinner sig emellan. Sådan hänsyn visade dock inte de här dörrarna...
När jag precis hade tagit steget igenom dörrarna, sköts dem plötsligt igen. Vilse, som också nästan var igenom redan, kastade sig i panik bakåt, när dörrarna hackade till för att stängas. Dörrarna flög igen med sådan snabbhet och kraft att det garanterat hade gjort riktigt ont att som människa få dörrarna på sig. Vilse är betydligt mindre och mjukare... Jag vet inte om jag ska kalla det tur i oturen, för jag vet inte vad som hade hänt om dörrarna slagit igen rakt över bröstet på honom, men det var istället Vilses lilla hals som hamnade precis i glipan mellan dörrarna.
Synen som mötte mig när jag kastade mig om fick mig helt panikslagen! På min sida av utgången stack Vilses huvud ut i den 2-3 cm breda glipan mellan dörrarna! Han tjöt och jag skrek. Jag slet och drog i dörrarna allt vad jag kunde, men de rubbade sig inte en millimeter. Jag såg inte ett skit av vad som hände på andra sidan, eftersom väggen runt dörren var av metall. Jag kunde inte heller komma in där igen för att öppna dörren.
Helt plötsligt (antagligen bara ett par sekunder senare) åkte dörren upp igen med samma fart som den åkt ihop och jag, som stod och slet i dörren, trillade bakåt ner på golvet. En kille hade sett var som hänt och sprungit mot dörren på andra sidan.
Vilse sprang ut och sen runt ett par förvirrade varv innan en annan kille fångade hans koppel och jag reste mig upp och sprang fram till honom. Till min lycka och förvåning verkade han helt oskadd! Han bara ruskade på sig och viftade på svansen.
Efteråt gick jag planlöst runt med Vilse i famnen och snyftade en lång stund. När jag väl satte ner honom vågade jag inte låta halsbandet dra mot hans hals, så jag bara följde med dit han ville. Men Vilse verkade helt oberörd av kopplet och drog iväg som vanligt. Jag var så otroligt lättad!
Bilden tog jag dagen efter på en likadan dörr (med undantag för att den hade en nedbuktning i mitten så att man kunde se ut på andra sidan). Vilse hade inte visat någon som helst rädsla i metron sedan olyckan, tills vi kom fram till den här dörren och han hörde ljudet av att den öppnades och stängdes. Han vågade inte gå närmare än ni ser på bilden. Givetvis kommer jag aldrig låta honom gå igenom en sådan här dörr på egen hand igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar